När man försöker slå underifrån...

Jag har suttit och funderat ett tag nu. Egentligen ganska länge. Under flera år egentligen. Men mest den senaste timmen. Eller ja, den senaste timmen har det blossat upp igen.

Det finns så sjukt mycket som jag skulle vilja att du vet om. Inte bara du. Men framförallt du. Har bara så jävla svårt att säga det. Att prata om det. Inte så mycket att sätta ord på det, för då hade jag inte kunnat varken tänka på det, eller skriva om det. Men just att prata om det. Och jag vet egentligen inte riktigt varför.

Och bara för det, så spelas Mange Hellberg - Exjakt, just nu på spotify. Ödets ironi kanske.

Vi har pratat ganska många gånger fram och tillbaka om varför jag vart singel så länge. Egentligen finns det inget enkelt svar på det. Jag kan svara för det senaste året. Jag har inte velat släppa in någon i mitt kaos. Så har det varit ett tag. Ett ganska långt tag.

Med handen på hjärtat så känner jag mig i underläge. Som att jag slår underifrån. Alla runtomkring mig har det här ordnade livet som jag också vill ha. I min värld har jag ordning. I mitt liv är min tillvaro ordnat. Men det stämmer inte överens med hur andra har det, och inte heller med hur jag skulle vilja ha det.

Jag känner och har känt under ganska lång tid, att jag inte har så mycket att tillföra i en relation. Och samtidigt som jag känner så, så blir jag förbannad. Jag har mer livserfarenhet än vad många har skaffat sig under en hel livstid, och mina prioriteringar, skiljer sig avsevärt från de flesta andras. Men jag har inte det där normativa ordnade som är status. Som är normen på hur man ska ha det när man snart fyller 30.  Och det gör mig arg. Jag blir arg på mig själv, för att jag tänker så. Jag borde uppskatta mig själv mer, baserat på den personen jag är, istället för den personen som jag skulle vilja vara, och kanske framförallt, istället för den personen som jag tror att andra vill att jag ska vara.

Jag borde ta ditt ord för att du faktiskt uppskattar den personen som du lärt känna. Och jag vill. Och jag försöker. Och en dag hoppas jag att jag lyckas. Och jag hoppas att jag lyckas med innan du har tröttnat.

You and I both

Klockan är fem i tre natten till en Lördag så här i Mars. Ni, såväl som jag undrar vad jag gör vaken just nu. Jag gjorde ett tappert försök att sova för några timmar sedan. Som både Ni och jag märker vid det här laget, så gick det inget vidare. Då kommer analysen på varför nu då. Det skulle kunna bero på att jag hittade vinet i skafferiet. Det skulle kunna vara en av anledningarna. men det stämmer inte riktigt. Jo det gör det väl det också, eftersom jag har druckit ett par glas vin. Vilket jag egentligen inte skulle göra. Inte för att det spelar nån roll, jag dricker inte speciellt ofta. Men ändå liksom. Det skulle kunna bero på att jag fastnade framför facebook, och började kommentera Alex status. Men jag brukar och andra sidan fastna en stund framför facebook. Och det brukar varken göra till eller från med sömnen.

Jag tror mer att det beror på att jag hittade en låt jag har letat efter hur lång tid som helst. Jason Mraz - You and I both. Varför har jag då letat efter den, när jag har kunnat googla den som vilken annan svensk som helst undrar säkert ni. Jo, jag har bara precis hört början på den, och aldrig kommit ihåg texten. Men jag har fastnat för den. Nu har jag hittat den. Och jag tror att det finns en mening med det. För när jag lyssnar på det, så får jag fjärilar i magen. Sant. Jag får fjärilar. Jag har faktiskt haft fjärilar nu ett tag. Helt magiskt. Inte bara magiskt - Tingeling stuket, utan magiskt, för att det är Jag. Jag får inte fjärilar. Kanske mer åt nån orolig kackerlacka. Men inte fjärilar. Men nu har jag det. Och det har inte med vinet att göra.

You can smell the food, but you can't touch the silverware

Vaknat till en hel rad positiva saker. Mackans lilla tös har anlänt. Solen skiner. Kaffet smakar bra. AIK trubaduren är kul o lyssna på. SMSen trillar in.

Allsvenskan börjar om tre veckor.

Typ så.